Kanske känner du igen det här: du är utmattad, men lyckas ändå inte slappna av. Eller så känner du dig tom och avtrubbad, som om det fanns en dimma mellan dig och omvärlden. Vissa människor beskriver att världen ser "platt" ut, att de blir trötta av att titta ut, eller att de pendlar mellan en sorts förlamning och inre panik, sorg eller ensamhet. Det är varken överdrift eller en karaktärssvaghet. Det är ofta ett tecken på ett nervsystem som befinner sig i en dorsal nedstängning.

Den polyvagala stegen: tre lägen

För att förstå dorsal shutdown är det bra att föreställa sig nervsystemet som en stege med tre steg. Denna modell härrör från dr Stephen Porges polyvagalteori. Ditt nervsystem skannar ständigt, omedvetet, för att avgöra om du är säker eller i fara – och växlar utifrån detta mellan tre lägen.

Ett motståndskraftigt nervsystem växlar smidigt mellan dessa tillstånd, beroende på vad situationen kräver. Men efter långvarig stress eller trauma kan denna rörlighet fastna. Då fastnar man till exempel i det dorsala tillståndet, eller pendlar man fram och tillbaka mellan det dorsala och det sympatiska tillståndet utan att någonsin riktigt landa i det lugna, förbundna ventrala tillståndet.

Hur känns en dorsal shutdown inombords?

Dorsal är mer än bara "lite trött". Personer som har haft det under en längre tid beskriver ofta en kombination av:

• Utmattning, trots att vila eller sömn inte riktigt ger någon återhämtning
• En känsla av tomhet, distans eller att "inte vara helt närvarande"
• Den värld som verkar platt eller långt borta
• Ingen lust eller energi att komma igång
• Sociala situationer som du visserligen klarar av, men som kräver väldigt mycket energi
• Omväxlande känslor av förlamning och en våg av panik, sorg eller ensamhet

Ett exempel: varför ansträngning ibland kan slå tillbaka

Ett bra exempel ser vi hos personer med kronisk trötthet. För att röra sig uppåt från det dorsala läget behöver man sympatisk energi – man måste så att säga klättra uppför stegen. Men om man använder för mycket av den energin följer istället ett återfall till det dorsala läget för att återhämta sig. Det förklarar varför även roliga eller lätta aktiviteter ibland slår tillbaka dagen efter. Det handlar inte om ovilja; det är ett nervsystem som noggrant bevakar sin energi.

Just därför lyder rådet ofta: ta väldigt små steg och rör dig bara en kort stund. På så sätt tillför du varje gång lite sympatisk energi, utan att det uppstår någon motreaktion. Vi har till exempel haft en klient som på grund av kronisk trötthet bara kunde ligga i sängen. Genom SSP och att konsekvent röra sig i pyttesmå steg kunde hon till slut ta sig ur sängen igen, ut ur huset och till och med ut i stan igen. Hon tillskriver sin återhämtning helt och hållet denna metod.

Hur SSP hjälper till att återfå uppåtgående rörelse

SSP sänder kontinuerligt signaler om trygghet till ditt nervsystem via speciellt filtrerad musik. På så sätt uppmanas ditt system så att säga att röra sig uppåt från det dorsala läget, mot det ventrala läget av vila och samhörighet. Det påverkar också din neuroception – den omedvetna avkänningen av trygghet – vilket ofta gör att kontakten med andra blir lite enklare av sig själv.

Eftersom ett nervsystem som är fast i dorsalt läge är känsligt, bygger vi alltid upp behandlingen mycket försiktigt. Om det framgår av vår inledande bedömning att vi måste vara extra försiktiga, börjar du med mycket korta sessioner, så att din kropp kan vänja sig vid känslan av trygghet utan att det blir för intensivt.

Det är just denna kombination – målinriktat stöd genom SSP, i kombination med små steg mot självreglering – som hjälper ditt nervsystem att återfå sin rörlighet. Inte genom att tvinga fram det, utan genom att gradvis lära sig att känna trygghet igen.